Ibland när man kommer in på ämnet 'barndomen', speciellt med vuxna, så sitter de och funderar länge... Får någonting drömskt i blicken... För att sedan vakna upp ur sitt transliknande tillstånd och säga: "Jag kommer inte ihåg så mycket från när jag var mindre.". Och jag har tänkt: "VA!?".
  Det har varit min största fasa. Att leva i [än sålänge] 21 hela år, fyllda med lek, äventyr och diverse erfarenheter, för att sakta men säkert glömma bort allting. Minnen som man vill bära med sig, och berätta om när ens framtida barn blir stora och när barnbarnen ploppar ut.

Nu är det nog inte riktigt så illa ännu. Jag har fortfarande minnen från när jag var två-tre och låg i spjälsäng. Men jag har kommit på mig själv med att tänka tillbaka på åren jag fick med pappa. Och att det står fullkomligt stilla i mitt lilla huvud...? Det är illa. Och tänk då om 10 år! Jag skriver ganska mycket, men tyvärr inte om minnen... Så det är någonting som jag verkligen borde börja med snarast!
  Kanske ni också? Hur mycket kommer ni ihåg??

I snart två veckors tid har den här 'tjillevippen' bökat omkring nere hos mig och Hegge!
Gömt hundmat i gardiner och lakan, norpat åt sig kaffe och varit totalt speedad.
   Måleriet på kistan, som jag berättade om i förra inlägget, var till hans fina husse som hade gått bort... Och hunden Emil behövde "fosterföräldrar" för ett tag.
Varje morgon/förmiddag när jag vaknar och öppnar mina ögon så sitter han sådär fint på rumpan, precis som en surikat, och kikar på mig. Det var lite läskigt i början, måste jag erkänna... [haha]. Men han är himla söt! Och en riktig liten cirkushund.
   Dessutom ger han mig en sjuk längtan efter min gamling där hemma i Sverige - Max - som även han är en mysig liten Jack Russel Terrier!

Hej Bloggen. Hej vänner! Som ni har märkt så har jag lyst rejält med min frånvaro. Jag har filat på olika idéer, ägnat mig åt det traditionella skrivandet med penna och papper, ritat och - hör och häpna - läst en till bok! [Jag läser i stort sett aldrig annat än faktaböcker, tråkigt nog...].
   Det har varit 25 grader varmt i flera dagar här nu, och då dras man automatiskt ut i solen med någonting läsbart eller så. Riktigt upplyftande att bli brun igen också!

Utöver det har jag även varit "dagmamma" några gånger. Och idag målade jag min första akter på en lik-kista! Special-design, vet ni... Inget märkvärdigt, men en ny erfarenhet i alla fall. Strävt trä som underlag, kombinerat med dålig utrustning var... intressant. Vid ett framtida tillfälle har jag hunnit öva upp mina skills, I promise!

... Jag skulle gissa att blogg-torkan kommer hålla i sig ett tag till. Man kan inte neka sommarvädret. Men kanske hörs vi när regnet kommer! Fram tills dess har ni makten att ställa vilken fråga som helst! [Mohaha...]

Ha det underbart!

Det har varit en sentimental dag, känner jag.
Det hela började när kronprins Haakon av Norge hade börjat träffa Mette-Marit. Hökarna till journalister hade varit på dem så in i bomben, och försökt sätta klorna i den saftigaste hemligheten från hennes förflutna. Och den där stora TV-rutan emellan oss lyckades liksom inte hindra att Mette-Marit's frustration och gråt i halsen landade på lilla mig. Så när deras kärlek övervann allt och förklarades med ett giftermål, som visades i SVT's "Det kungliga bröllopet", brast mitt stora hjärta och blödigheten nådde sin topp.
   Med rädslan för att någon skulle ha sett mig [vilket egentligen var omöjligt], så drog jag till med ett skratt. Att göra det fånigaste ännu fånigare kunde ju inte skada... ungefär. [Hahaha..]

Mamman som hade glömt hur man älskade sina barn i "Supernanny" på TV4 var även det ett rörande kapitel... Det går vi dock inte närmare in på. Men även om dessa var några utav de lite... underligare sätten, så fick det mig äntligen att vakna upp ur vinterdvalan och vilja lukta på blommorna. Och jag gillar't!

Det romantiska soundtracket från "Pearl Harbour" får avsluta en härlig dag.
Imorgon blir det ett efterlängtat bad i kar, ett godisfyllt påskägg, och kanske shopping med mormor!

Isen sjunger på sin sista vers, så nu kunde jag inte knorra och skjuta upp det mer...
Hegge tog med mig på en sladdande färd med fyrhjulingen, på lagunen. Trodde jag skulle dö...!

"Det är en turbulent tid", sa Spåkulan på Facebook. Det tänker jag sannerligen inte förneka... Det surrar ordentligt i min lilla själ. Man ställs inför prövningar om och om igen, och hur många gånger man har frågat sig "Varför?" är numera oräkneliga.

Men på fredag tar jag en sväng till lilla Borås igen. Och Göteborg. För om det är någonting som jag för en gångs skull haft tur med, så är det att pricka in den sköna hemgången precis då allting har härjat som mest. Lustigt, nu när jag tänker på det faktiskt...
   Då skall jag bada i mormors badkar, äntligen återse modigaste Pirran, klä mig färgglatt och gå på Emmas födelsedagsfest, ge Elin en stor kram för att hon är bäst, besöka Topshop, och kanske ta en drink eller två! Familjen skall jag också umgås med, såklart!

Så det tåls att säga det igen: Skönt, skönt, skönt!

Jag och Hegge tycks vara ganska duktiga på att drabbas av diverse... sjukliga saker här borta. Och teorierna kring "Varför" kan vara många. Exempelvis de Sibiriska vindarna. Eller svartråttorna som har antagit gulliga musförklädnader, som brukar susa förbi över golven om natten och kika på oss när vi sover! [Attans, att jag inte hade kameran redo den gången!] Eller, att vi äter för lite apelsiner...
   Men det mesta kan botas med lite Panodil och vitaminer!

Vad vi har insett mer och mer är dock att, för att slippa hamna på vår kommuns något egendomliga vårdcentral där till och med jag skulle kunna extraknäcka som läkare, så finns det vissa saker man borde undvika;

Magproblem. Fötter som skiftar i färg. Eller att trilla ner från hustak och spräcka några revben.

Bakom det sistnämnda står en arg och sömnlös Hegge, som bojkottar Hokus Pokus-doktorns filosofi totalt om att "Man skall känna att man lever". Dvs ingen röntgen, inga piller.
Men bakom varje man står också en kvinna! Som i det här fallet snart skall kila iväg och ge honom lite edorfiner i form av pussar och kramar...

Fina rosor från Hegge och Paul & Lisbeth.

Det kanske blir så, när det hinner falla ner mer snö innan man ens hinner blinka, att man upplever att tiden bara svischar förbi utan någon som helst hejd. Eller att det snarare kanske är som att tiden har stannat till, för att det ser likadant ut på andra sidan fönstret varje dag. Vitt, vitt, vitt...

Hur som helst så har det tydligen gått en hel månad sedan min födelsedag! Absurt. Vi får nog börja brevväxla istället, för att jag skall kunna uppleva vad dagar och veckor är igen. Men jag tror att jag hade en helt okej födelsedags-vecka i alla fall! Hegge väckte mig försiktigt [gör man motsatsen så kan det bli farligt, haha.], med kaffe, chokladhjärtan och ett Playstation Portable. Jättefint, tyckte jag! Och innan lugnet infann sig hann jag även baka en vacker tårta med blåbär och hallon. Jag önskade dock att mina vänner och familj var här och kunde smaska på den tillsammans med mig...

Hegge blev också äldre! Hur många år är ännu okänt. Men han överraskades stort när farbror Paul och hans flickvän plötsligt dök upp. Det firades med en grymt god lunch på Strindbergs, bowling och lite shopping! Just dem 24 [?] timmarna var jag världens sämsta sällskap, hemskt nog... Tröttare än tröttast. Men jag hoppas att älsklingen min hade en toppendag ändå! ♥

Jag vet inte när det hände. Men något har stulit hela min födelsedags-magi!
Den har blivit inklämd som en åttonde dag i vardagsveckan. Inget euforiskt rus, ingen växtverk, ingen väckning med vacker kalas-sång... Jag blir 21 år ung - endast en femtedel av livet - och jag har slutat fira att jag föddes!

... Borde jag uppleva någon slags åldersnojja nu?

Men det är exakt en vecka kvar tills jag fyller år. Det vill säga; några hoppfulla dagar finns.
Samma vecka blir även min älsklings-Hegge ett år äldre!
  Haha, okej. Där kan vi verkligen snacka om rädsla för att åldras...

Hej, vänner!
Hoppas att allt är bra med er, och att min frånvaro inte har varit alltför outhärdlig!
Ett nytt år med nya upptäckter är här! Och med det kommer en lite fräschare blogg.

2009, som vi precis lämnade, var ett lite annorlunda år på flera sätt. Jag tog ett lite djupare kliv i förhållandet och blev sambo med min kära Hegge. Och för att sätta extra krydda på det hela, så blev det i Finland! Det kom att bli en kul och intressant tid. Inte bara ett möte med en ny livsform, fylld av begär och utan hämningar! [haha]. Utan också en väg för en hel del självreflektion.

Det finns tyvärr även saker som man inte riktigt kan rå för... Som får allting att stanna av för en stund. En sådan var när min pappa, utan förvarning, gick bort. Periodvis är det tufft. Men jag försöker tänka positivt, och istället minnas tiden som jag/vi fick med honom.

Så, för att slå igen förra årets kapitel (som jag inte lyckades göra på nyårsafton, pga sjukdom...), börjar vi därför på ett nytt med detta inlägg! Och med visdomens ord:

"Det som inte stjälper en, stärker en!"